Som liten flicka tyckte jag det var väldigt spännande när en släkting eller bekant kom med foton som jag fick till mitt fotoalbum. Det var mest dokumentära bilder från ex. vis en dansuppvisning, släktfest eller höbärgning hos farmor men de blev till fina minnesbilder.

När jag var tolv år hade jag sparat ihop pengar så att jag kunde köpa mig en egen kamera, en Agfa. Nu var det jag som stolt tog de där minnesbilderna några år framöver.

Sedan kom livet emellan och mitt fotande upphörde i princip helt.

När min man Urban började fota digitalt så följde jag med honom och hans kompis på en del fotomässor. De gick till den  ”tekniska sidan” och jag till den del där olika fotoskolor och en del fotoklubbar hade sina utställningar. Jag gillade verkligen att gå omkring och titta på alla fotografierna.

Så blev vi pensionärer. Vi behövde komma ut och röra på oss men att gå ut och gå tillsammans var inte speciellt roligt för mig då jag hela tiden fick stå och vänta på min fotograferande man.

Till min födelsedag i januari 2012 fick jag en liten kompaktkamera Nikon P7100.

Nu var det roligt att gå ut tillsammans och mitt fotograferande tog fart. Det blev mycket naturbilder, kanske främst blommor men även en del vardagsbilder.

Efter 3 år så kände jag att min lilla kamera inte riktigt räckte till för det jag ville göra alla gånger. Jag köpte mig därför en systemkamera av den lättare sorten. Nu kunde jag börja utveckla mitt fotande och jag har ju en bra läromästare vid min sida. Det är ju också extra roligt att vi har fotografi som ett gemensamt intresse. Det har varit viktigt och utvecklande för oss båda tror jag.

Jag fotograferar fortfarande mycket naturbilder men även vardagsbilder. Jag har nog en förkärlek för ganska avskalade bilder. Mina bilder vill jag gärna ska ha en känsla eller kanske en fråga till betraktaren. Vart leder vägen?